Polyfamiljen

Så var denna långhelg över. Vi sitter i bilen på väg hem å funderar över helgen som gått.
Det har varit en väldigt lyckad helg med släktmiddag, förlovning, utgång å en tur till Ullared.

Igår kväll var vi ute å firade vår förlovning. Vi åt god middag på La Sombrita Avenyn. Sedan mötte vi upp några bekanta till Pappa1 och Mamman.
Det var kul att träffa dessa bekanta. Två av dem lever i ett lesbiskt förhållande där en av dem har fyra barn sen innan. Vi diskuterade alternativa familjer en hel del och det är kul att prata med människor som är öppna och inte lever efter normens alla regler.
Vi har pratat med rätt många om vår polyfamilj nu och möts av mycket positiva reaktioner. Som det verkar skulle många vilja ändra något i sina liv och leva i alternativa lösningar till kärnfamiljen. Men det är ett svårt beslut och stort steg att ta att bryta sej loss och leva som man själv vill och mår bäst av.
Det är synd att de flesta styrs av samhällets syn på hur man ska leva. Vi är glada att vi vågat ta steget att älska varandra fullt ut och vara öppna med det. Fler borde göra det. För sin egen skull och kärlekens skull. :)

Imorgon är vi tillbaka i verkligheten med vardag, jobb och aktiviteter för barnen. Ännu en vecka i paradiset. ;)
Jag ska också ta upp kampen för att få ha min dotter varannan vecka. Fortsätta hitta vägen dit.
Skönt att jag har stöd i ryggen av min numera fästmö och fästman. :)



Det finns bara en lycka i livet.
Det är att älska och vara älskad.

Jag älskar er och vet att ni älskar mej.. Alltså är jag lycklig. :)

~Pappa2

Denna helg har vi tagit långhelg. Vi tog ledigt torsdag och fredag, packade bilen i onsdags och åkte ner till Göteborg efter jobbet på onsdag kväll. Vi bor rätt långt från Göteborg så resan tog några timmar. Vi kom fram mitt i natten. Anledningen till den här resan är att träffa Pappa1's familj. Hans föräldrar, syskon och syskonbarn, som alla bor i Göteborgsområdet.

Det var lite spänt inför mötet med hans familj. Han själv var nog mest nervös då han inte träffat sin familj på typ ett och ett halvt år.. De har varit lite oense om en del saker. Missförstånd och småbråk har lett till stora saker och ingen har pratat med oss.
Men nu tog han tag i att lösa konflikterna för allas bästa. Ingen mår bra av att vara osams med sina släktingar.
De gamla konflikterna har vi pratat om så dom vet vad vi tycker och vart det gått snett. Vi har väl lite olika syn på vem som gjort fel. Men vi är överens om att prova att inte göra samma fel igen.. Nu måste vi se framåt och bygga bra relationer framöver.

Vi hade berättat om hur vi lever nu innan vi åkte ner till dem men ville ändå ta upp det öga mot öga. Vi bor hos hans föräldrar nu när vi hälsar på och tog ett snack med dem på torsdag kväll. Det snacket gick relativt smärtfritt. De dömer ingen. De säger att vi är vuxna människor och bestämmer själva hur vi vill leva. De tycker förstås att detta är ovanligt, speciellt för dem som tillhör den äldre generationen. Så de har svårt att förstå och se det för vad det är.
Men vi har blivit väl mottagna. Dom beter sej bra och verkar ta till sej sin nya svärson. :) För dem är alla människor lika mycket värda och tycker att det är roligt att vi vill bo hos dem.

Han har tre syskon som vi också pratat om vårt liv med. Det har mottagits på lite olika sätt. Två av dem accepterade vårt val och tyckte att så länge vi är lyckliga så är det bra. Men ett av syskonen tog det lite sämre... Tycker väl att det är onormalt och tror att det är mamman som bestämt detta och vill ha två karlar. Hon vill liksom inte tro oss när vi säger att detta är något vi alla tre bestämt och att alla tre älskar varandra.

Vi träffade hela familjen ikväll. Hans föräldrar och syskon med respektive och barn. Ett av hans syskon äger en restaurang och hon bjöd på middag där till hela familjen. Väldigt generöst av henne! :)
Det var lite nervöst även inför middagen.. Att komma på släktmiddag som en polyfamilj första gången. Men det gick bra. Alla hanterade det bra.. Kul att träffa hans närmsta. Vill gärna lära känna dem mer.
Men det känns som vi borde prata med det syskon som inte tagit det bra. Tyvärr var det inte riktigt nåt bra tillfälle ikväll, men vi får ta tag i det senare.

Nu går vi och lägger oss. Ser fram mot en härlig dag imorgon! Mycket kul händer då. :) Det kommer vi skriva om imorgon kväll!

Over and out!
~Pappa2

Som ett steg i rätt ringning har skolan accepterat att vi är tre föräldrar i denna familj. :) I deras värld är det bara för vårdnadshavarna att skriva på en fullmakt för att en annan vuxen ska behandlas på samma sätt som föräldrarna.

På senaste mötet för ett av barnen kom lärarinnan med ett papper som rektorn skrivit iordning.

Numera får vi alla gå på föräldramöten, utvecklingssamtal och ta del av all information.

Nu är det bara resten av samhället kvar att övertyga om att man faktiskt kan vara fler än två föräldrar. ;)

Som det ser ut nu har vi tre efternamn på brevlådan.. Mitt, min dotters som hon fått från sin mor och det som resten av familjen har.
Det känns lite spretigt och osammanhängande. Helst av allt skulle jag vilja gifta mej med mina två sambor och på så sätt få byta till deras efternamn. Men eftersom Sverige inte kommit riktigt så långt i äktenskapslagstiftningen så är inte det möjligt. Bara en tidsfråga när det blir lagligt med månggifte hoppas jag.
Till dess måste vi lösa det på något annat sätt..

Man får tydligen inte byta efternamn hur som helst.. Måste finnas i släkten, gifta till sej det eller hitta på ett nytt namn som ingen annan har..
Så nu måste vi hitta ett sätt att lösa detta på..

Det efternamn familjen har är ganska ovanligt.. Cirka 40 personer bär namnet.. Så en lösning är att få medgivande från dessa personer att jag får byta till deras efternamn.. Tror jag börjar i den ändan å hoppas alla går med på det.. Annars måste vi ha något annat alternativ..

Alternativ till det är att jag gifter mej till namnet.. Men det blir konstigt.. Skulle då mina sambor skilja sej och sedan en av dem gifta sej med mig..? Känns inte helt okej att dom ska behöva skilja sej.. :(

Ett annat alternativ är att jag hittar någon ogift med det efternamnet som ställer upp på att gifta sej bara för att jag ska få namnet.. Och sedan skiljer vi oss. Känns inte heller okej.. Ska jag gifta mej vill jag göra det med mina sambor. Å så rent juridiskt kanske det inte är så smart?

Funderar på hur det blir om jag och mamman skaffar ett barn tillsammans som får deras efternamn.. Då finns ju namnet i min släkt.. Fast funkar det åt det hållet? Att man kan ta ett namn från ens barn för att man vill ha samma? Tveksamt..?

Vi funderade på att gifta oss i ett land som tillåter månggifte.. Och se om det går lösa den vägen på nåt sätt? Fast finns det länder där månggifte med två män och en kvinna är tillåtet? Och hur gör man för att få genomföra det?

Finns det någon smidig lösning på detta?? Förslag mottages tacksamt!
Enklast vore väl om Sverige öppnade upp för att vi ska få leva som vi vill!


Å så vill jag att min dotter ska få lägga till samma efternamn.. Såvida jag har fått byta efternamn blir det lagligt att lägga till det på henne.. där blir väl största kruxet att hennes mor måste skriva på namnändringen.. Vilket jag nästan kan slå vad om att hon kommer motsätta sej.. Suck!



~Pappa2

Det är Pappa2 som skriver.

Klockan 07.45 i dag ringde en av mina svärmödrar.. Mammans mamma. Jag blev lite förvånad att hon ringde mig, det har hon aldrig gjort förut. Hon frågade om jag hade tid att komma förbi en sväng innan jag åkte till jobbet. Visst kan jag det svarade jag.. Är där om 10 minuter.

På vägen dit funderade jag på vad hon ville egentligen.. Kanske hade hon bakat nåt.. Eller stickat nåt till barnen som jag skulle ta med.. Eller ville hon skicka nåt med mej till hennes sambo som var på jobbet? Hade jag glömt nåt där sist vi var dit? Ville hon prata om hennes dotters födelsedag som kommer snart? Behövde hon skjuts nånstans?
Ja ja.. Det märks väl tänkte jag och var mest glad att hon ringt.. Kändes som ett steg i rätt riktning.

Jag kom fram och klev in. Hennes öppningsfras var inte "Hej, hur är det?" Utan "Jag är besviken och arg på dej!"

Sen malde hon på:

"Jag har sett att du lagt till mina barnbarn som dina barn på Facebook! Det är inte dina barn!"

"Du har förstört deras fina familj!"

"Jag får ta mycket skit på grund av dej!"

"Det är helt sjukt det ni gör!"

"Folk pratar om er!" (No shit!?)

"Du förstör relationen mellan mej, min dotter och mina barnbarn!"

Jag höll mej lugn och försökte förklara för henne att det är upp till mamman och pappan till barnen om de tycker det är okej att jag kallar barnen mina, inte upp till henne. Jag älskar mina partners, hennes dotter och svärson.. Och så länge dom älskar mej tänker jag bo kvar och vara en del i familjen.
Relationen mellan henne och resten av familjen är inte mitt ansvar utan hennes.. Jag vill att vi alla ska ha bra relationer till varandra.. Sen beror det på vad hon vill?
Att folk pratar kommer inte direkt som en chock.. Och om hon hör nåt som e fel kan hon gärna berätta för de som pratar hur sanningen ligger till..
Problemet ligger inte hos oss utan hos henne!

Hon lyssnade inte alls på vad jag sa utan höjde bara rösten och malde vidare..

"Hur tror du jag mår av det här?"

"Varför kunde du inte stanna i den familj du hade?"

"Hur tror du barnen mår?"

"Vad tror du Pappa1s föräldrar tycker?"

"Jag kan inte bo kvar här!"

"Du har förstört allt för både mej och dom'!"

Och så vidare...

Jag svarade att hur hon mår kan inte jag göra nåt åt såvida hon inte kan acceptera läget, att barnen mår bra och att hans föräldrar verkar ta det bra och att vi ska träffa dom till helgen..
Reaktionen på det: "VA? Kommer hans föräldrar hit? Varför får aldrig jag veta nånting??"
Jag sa.. Nej, vi ska åka ner till hans föräldrar imorgon och blir där till på söndag.
"VA??? SKA NI ÅKA BORT??"

Ehm, ja.. Vi är vuxna och gör väl vad vi vill.. Och om ni hälsar på, frågar och bryr er så skulle ni få veta vad vi gör om dagarna och vad vi har för planer..
Det svaret mottogs inte så bra.. Hon blev ännu mer galen..

Det slutade med att jag sa att jag ska prata med mina sambor och att vi kan prata allihopa istället.. Sen gick jag.. Hon fortsatte att gapa ända till jag stäng bildörren.. Först då blev hon tyst å drog igen yttrerdörren med en smäll.. Precis som en 14-årig tjej som bråkat med sin mamma.. Moget? Jag vet inte riktigt jag..


Men jag står fast vid att problemet inte ligger hos oss.. Vi har det hur bra som helst.. Och det du säger om oss säger mer om dej än om oss!

Igår var det som alla andra dagar fullt med rörelse med fem barn som springer runt, å tre föräldrar som försöker styra upp det hela;)
Man hinner å göra flera saker när man är fler vuxna, en jobbar en städar å en bakar. Det är inte helt fel å komma hem från jobbet se att det bakas bullar;) Det är bara fördelar med att vara tre som den helt "vanlig familj" som vi är eller?;)

Om några dagar så ska vi åka å hälsa på mina föräldrar å syskon som inte bor där vi bor. Och min manliga sambo som inte ha träffat dem ska presenteras, ska bli lite extra roligt å visa vem han är å låta dom lära känna honom. Det har gått över ett år sen jag träffade mina föräldrar så det känns lite pirrigt att träffa dom men dom vet hur vi lever å det känns bra.

Från en av "papporna"

Måndag morgon.. Vanligtvis brukar det vara ganska stökigt innan man kommit iväg på jobbet. Med tre vuxna och fem barn kan man väl inte vänta sej annat..? Det hör liksom till att det ska bråkas, knuffas, kivas, skrikas.. Nåns handskar är borta, nån vägrar borsta tänderna, nån har glömt göra läxan, nån fastnar vid teven, nån kommer i sista sekund på att det är gymnastik på skolan idag.. Nån har stått klar i en kvart i hallen å tjatar om att vi ska åka.. Och så vidare..

Idag var däremot en ovanligt lugn morgon där allt flöt smidigt.. De andra två vuxna låg kvar i sängen då de börjar senare, näst yngsta dottern låg kvar då hon har feber.. Yngsta dottern var hos sin mamma och det var endast de tre pojkarna som skulle på skolan.

Igår bakade vi bullar och vi hade lovat dem att få smaka varsin nu på morgonen.. Jag sa åt dem att de skulle få varsin bulle när de var klara å satt i bilen.. Vilket gjorde att de var klar 20 minuter före utsatt tid för avfärd..
Inget bråk eller tjafs!! :)

Alltså fungerar uppfostran likadant i vår polyfamilj som i vilken familj som helst!
Det finns bara ett sätt att få ungarna att göra som man vill... Genom mutor och hot! ;)

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för människan!
Idag är vi fulltalig polyfamilj mer än några timmar.
Har haft ett allvarligt snack med mamman till min dotter och hon har nu insett det faktum att jag lever som jag gör och kommer inte ändra på det. Dottern behöver sin pappa lika mycket som sin mamma. Å jag tvekar inte en sekund på att skicka in stämningsansökan om det krävs.
Vi är nu överens om att växelvis boende varannan vecka är målet för dottern. Vi ska bara hitta en lösning för att komma dit så snabbt som möjligt utan att dottern ska känna sej pressad. En mjuk övergång, vilket jag inte tror blir några problem.

Idag har dottern varit här hela dagen och ligger nu i sin säng.. Alltså första övernattningen! Första gången på tre månader jag fått borsta tänderna på henne och pussat henne god natt. Livet känns genast mycket lättare. :)

Jag älskar mitt liv. Lever min dröm. Att som bisexuell få ha både en man och en fru! Inte vilken man och fru som helst, utan två underbara människor jag älskar av hela mitt hjärta och min själ!
Till detta fem underbara barn! Ett fint hem, jobb och en stöttande familj.

Som sagt.. Idag känns livet mycket ljusare än det gjort under de senaste tre månaderna! Hoppas det håller i sej!

Att visa våra känslor för varandra inför andra har inte varit så lätt och är väl kanske egentligen inte nu heller alla gånger då man är osäker och funderar på vad andra ska tycka tänka och tro.

För visst är det lite speciellt att se 3 stycken som tex håller i handen, pussas eller kramas, något fint men samtidigt något som många har åsikter om och som bryter mot normen.

Samtidigt så tänker vi olika mycket på vad andra tycker, jag personligen känner att jag egentligen inte bryr mig alls, har dom åsikter om att vi visar vår kärlek till varandra "offentligt" är det deras problem, inte vårt. Medan andra av oss inte kommit riktigt så långt ännu, jag är dock säker på att det kommer växa fram med tiden och att det snart ska kännas lika naturligt för oss att visa det öppet så som det gör för par på två.

Ett stort steg i detta är iaf att bi bestämt oss för att förlova oss, alla 3 med varandra. Ett sätt att visa för varandra och andra att vi älskar varandra och vill dela våra liv tillsammans, nu och föralltid.

I dag kom ringarna vi beställt, enkla släta lite tjockare silverringar, stilrena och vackra. Våra namn och datum är ingraverade och datumet är inte alls långt borta, längtar som bara den, har gått och lyft på locken till askarna där dom ligger flera gånger bara sedan jag kom hem från jobbet i dag:)

3 ringar, ett tecken på kärlek❤❤❤

Klockan är 00.48. Det är natten mot onsdag. Jag sitter vid datorn och filar på en stämningsansökan. Det gäller vårdnad och umgänge till min dotter. Mamman till mitt barn vägrar släppa dottern ifrån sig. Vi har gemensam vårdnad idag och jag fattar inte att hon kan göra så här? Jag har provat med alla medel att komma överens med henne.. diskuterat, varit på samarbetssamtal, blivit arg, ledsen och förtvivlad. Jag har skrivit brev till henne. Förklarat hur jag vill ha det och att hon inte har rätten på sin sida. Men hon står fast vid sin åsikt. Jag bor inte i ett acceptabelt boende. Jag lever i en onormal relation!
Hon ser inte att dottern behöver sin pappa… och att jag vill ha min dotter precis lika mycket som hon vill.

Jag pratade med henne tidigare ikväll om hur vi ska kunna gå vidare.. men hon vill inte att vi ska gå vidare med någonting.. hon strävar bakåt… suck å FY FAAAN!!, säger jag! Att det ska behöva gå så här långt… för något som är så självklart enligt mej. Halva tiden var!
Aldrig hade jag trott att jag skulle behöva stämma mamman till min dotter.. Jag trodde jag kände henne så väl att hon också såg det som självklart att båda föräldrarna är lika mycket värda för ett barn.. oavsett i vilken familjekonstellation de lever. Så länge ingen är våldsbenägen, knarkare, alkoholist, sexualbrottsling eller liknande.. vad finns det då för argument att ett barn skulle fara illa bara för att man är tre vuxna som älskar varandra??

Jag tror barn blir mer förstående, öppna och kärleksfulla om de får se livet ur andra synvinklar än bara ett kärlekslöst heterosexuellt parförhållande.. eller?

Jag sa till mamman åt min dotter att hon har till imorgon kväll på sej att tänka och komma med någon lösning.. om hon inte gör det skickar jag in stämningsansökan direkt. Jag har pratat med några jurister om det här och de tycker alla samma sak. Stå på dig! Du har lagen på din sida. Hon har inte rätt att göra så här. Låt det inte gå för lång tid! Ta tag i det på en gång!

Å det har jag gjort nu..
Sitter därför sömnlös och funderar på vad som händer imorgon..
Tar hon sitt förnuft till fånga? Eller måste vi dra det vidare i en rättslig process.. som blir både dyr och långdragen.. psykiskt påfrestande med dottern i kläm..

Håll tummarna för mig nu!

Vi har väl egentligen fattat att det pratas en hel del om oss på den ort vi bor.. Varför skulle det inte göras det liksom?
Men idag fick en av oss ett meddelande på Facebook av en arbetskamrat från ett gammalt jobb..
Hon skrev: "Vad säger man...? Strongt gjort iaf! <3"
Vi svarade: "Tack.. Ja, vad säger man..? Beror väl på vad du hört? :)"
Hon svarade: "Detsamma som alla andra på byn hört... Tre i samma koffert. :)"

Nu blev det genast lite mer konkret för oss.. Att alla verkligen pratar om oss och hur vi lever.. Känner oss lite som kändisar när vi visar oss ute.. Vi lägger märke till att folk tittar och pratar.. Lite ovant.. Men det är skönt att vi är öppna med det här och inte behöver dölja våra känslor för omvärlden. :)

Hon skrev vidare att "Vi lever på 2013, så vad är ovanligt? Skönt att känna sej nöjd med livet! Men starkt gjort ändå! Man lever bara ett liv! Ni visar vägen för de som inte riktigt vågar."

Skönt med en sån reaktion från folk! :) Det gör att vi känner oss starkare, gladare och öppnare. Vi vill visa vägen för andra och leva på det här sättet utan att bry oss om att behöva dölja det på något sätt. Önskar att fler också vågar! :)