Polyfamiljen

Så var helgen över.. Den förflöt ungefär som vi hade planerat. Blandat jobb och fritid. Vi hann med marknad och morsdagsfirande som vi tänkt.. Vi var till Pappa2's föräldrar och åt enkelt grillat ute på morsdag. Det är så kul att dom accepterar oss som vi är och vill umgås helt normalt. =)

 

Nu var måndagen här med vardagen.. Ungarna har varit på skola och dagis och vi har jobbat.

Efter jobbet har vi hunnit med utomhusarbete på tomten. Det gäller att passa på när det är bra väder. Vi har städat upp på gården, varit på tippen med ett lass skrot och planterat blommor i de nya krukorna vi köpte på marknaden. Krukorna var kanske lite dyra, men vi blev över förväntan nöjda med resultatet på altanen.

 

Vi har också planerat vad vi ska göra härnäst ute på gården. Så imorgon ska vi åka och köpa virke av olika slag för att bygga ut altanen och slutföra påbörjade projekt.. ta ner några träd, måla klart huset och lite annat.. får se hur långt vi kommer denna sommar. Av nån anledning hinner man inte riktigt så mycket som man tänkt sej.

Tur att Pappa1 är händig med hammare och såg. Utan honom kommer vi ingen vart med utomhusprojekten.

Själv är jag nog bättre på plantering och att baka kakor och göra kaffe till fikapuserna. ;) Men jag har gett mej den på att jag ska lära mej hantera "manliga" verktyg som sticksåg, cirkelsåg, skruvdragare, slägga och vinkelslip denna sommar. Men en bra handledare så ska det nog inte vara några problem.

Mamman är hjärnan och får räkna ut hur vi ska planera gården bygga altanen.

 

~Pappa2

Så var det fredag igen..

 

Barnen har fått göra chokladbollar till sitt fredagsmys och sitter nu vid teven å myser.

Pappa1 är ute å jobbar. Pappa2 och Mamman funderar på hur vi ska pussla ihop helgen. Två av oss jobbar, men det ser ut att vara mycket att göra så kanske vi måste göra någon insats alla tre. Isåfall får vi dela upp barnen mellan oss och ha med på jobbet då det är som mest att göra.. Men det brukar inte vara något problem.

Det är marknad på byn imorgon och vi var tänkt att prova hinna ut på den en stund om det blir lugnt med jobb någon timma. Vore kul för barnen att hinna med ponnyridning, barndisco, uppträdande, hoppborg och allt som hör till. Å så hoppas vi på fint väder!

 

På söndag är det mors dag. Det är väl egentligen ingenting vi brukar göra en stor sak av, men hinner vi så ska vi åka till Pappa2's föräldrar för att fira med grillning. Lättast med utomhusmiddag när man blir många. Pappa2 har tre syskon med respektive och två syskonbarn och Pappa2's mormor och farmor ska delta. Så vi blir 20 stycken bara med den närmsta familjen.

 

Vi kan tyvärr inte planera helgen i detalj då vårt jobb kan komma emellan. Det kan snabbt tillkomma arbete som ändrar planerna ögonblickligen. Men vi gör som vanligt.. tar helgen som den kommer. Det brukar bli bra i slutändan. =)

Som vi skrivit innan kommer frågan om barnen upp i princip varje gång vi berättar om hur vi lever, och det är väl inte så konstigt egentligen, alla vill ju att barnen ska ha det bra, så även vi.

Vi skulle aldrig sätta barnen åt sidan till förmåna för oss själva, barnen först! alltid!

 

Att vara 3 vuxna gör att dom har fler runt omkring sig som älskar dem och kan vara en god förebild för dem. Dom vet mycket väl alla 5 barnen hur läget är, dom vet var vi sover, att vi pussas alla tre och att vi gör det för att vi älskar varandra, precis som i vilken familj som helst, dom vet varken mer eller mindre än vad grannens eller klasskompisens barn vet om deras föräldrars förhållande.

 

Vi har en vardag precis som alla andra, barnen är i skolan, vi vuxna arbetar, vi kommer hem, äter middag, barnen har aktiviteter eller leker med någon kompis och sedan är det läggningsrutin med tandborstning och allt sånt, precis som hos de flesta andra familjer en dag mitt i veckan.

 

Helgerna vi är lediga och ingen av oss jobbar försöker vi hitta på så mycket som möjligt, vi har på vintern vår husvagn uppställd vid en slalombacke dit vi åker all ledig tid för att kunna få åka slalom, skoter och umgås. Nu på våren har vi somsagt varit iväg till Norge för att fiska, varit en långhelg i Göteborg och inte långt borta ligger heller semestern, då är det dags för husvagnen att få visa vad den tål igen.

 

Vi gör alltså saker precis som alla andra, både till vardags och då vi är lediga, vi är precis som alla andra bara att vi är fler, både vuxna och barn.

 

Vi ser inte att våra barns uppväxt skulle skilja sig från något annat barns bara för att vi är fler vuxna, snarare kan vi nog tycka tvärt om, vi kan ge dem det där lilla extra, både vad gäller närhet, mer tid, ekonomiskt och framför allt tryggheten med att det alltid finns en vuxen där för dem.

 

 

 

 

Låt alla leva som dom vill, så länge det inte skadar någon annan!

Bryr sig folk om någon lever ensam? Har sju katter? Är bög eller flata? Om man bor i en etta i stan eller ett hus på landet? Om någon gillar modelljärnvägar? Om någon gillar partnerbyte? Vilken bil man kör? Vilket jobb man har?

 

Det är väl saker som inte direkt angår någon annan.. något ingen annan behöver leva med.. så länge det inte skadar någon, låt alla göra vad de vill, vad de mår bra av.

 

Så varför är det så många som måste lägga sig i just detta förhållande?! Att vi lever tre tillsammans. Det är inget någon annan behöver delta i. Ni behöver inte bo med oss, ligga i samma säng, kyssa fler än en. Ni behöver bara låta oss vara. Vi har det bra och älskar varandra och våra barn.

Uppenbarligen har vissa stora problem med oss.. tycker att vi ska backa, att vi kunde hållit det på en kompisnivå och att det är konstigt att ingen anmält oss till sociala.. tror att en har bestämt allt och de andra bara fogar sig.. Men varför skulle det vara så? Tror folk på allvar att någon skulle gå med på att leva såhär mot sin vilja?

 

Vi är samma enskilda personer med våra personligheter vi hade innan vi flyttade tillsammans. Gör ingen stor sak av att vi är tre. Ni behöver inte ens tänka på det.

 

Vi tänker inte bry oss om hur ni lever.. så länge vi kan vara vänner och bete oss mot varandra. Det angår liksom inte oss om ni har ett förhållande där mannen sitter vid datorn och runkar medan frugan diskar, eller om du lever i celibat, eller har ett perfekt fungerande förhållande med din kusin.

Om alla bara sköter sina egna liv och inte lägger sig i andras så himla mycket i onödan så blir allt mycket enklare.

Man behöver inte tycka om hur andra har det, men vi kan väl leva sida vid sida i ömsesidig respekt till varandra?

 

 

/Alla tre

Många negativa kommentarer handlar om att vi är egoistiska och inte tänker på andra, att vi måste anpassa oss efter deras åsikter och vilja. Men vi tycker att det är konstigt om andra ska få bestämma hur man lever, vem eller vilka man är tillsammans med, vad man gör, så länge det inte skadar någon.

Den stora skillnaden i vårt förhållande är att vi lever tre tillsammans istället för två. I övrigt är det som i vilket förhållande som helst.

Många tycker att vi borde ta hänsyn till våra föräldrar och syskon.. för att dom inte tycker om det här.. Men hurdå ta hänsyn? Hur ska vi kunna kompromissa detta så att alla blir nöjda?

Tänk er i ett förhållande på två där någons föräldrar inte tycker om ens partner.. ska man då ta hänsyn till vad föräldrarna tycker? Ska man då göra slut för att föräldrarna vill det? Knappast nån som tycker så...?

Är det någon som avstår att hålla handen eller pussa de man älskar för att inte stöta sej med andra? Inte i ett förhållande på två iallafall..

 

Är det då rimligt att andra tycker att vi borde ta ett steg tillbaka i vårt förhållande? Borde vi inte leva vår dröm för att det stör våra nära och kära?

Ska vi bryta upp vårt förhållande för våra föräldrar och syskons skull, trots att vi är lyckliga med det vi har nu?

Kul att ni hittade hit.. Även om ni inte accepterar oss och inte vill ta till er hur vi lever så är ni ändå intresserade av vad vi gör på dagarna. Det är tråkigt att vi ska behöva ta det den här vägen istället för att prata med varandra, umgås och träffas som i normala relationer till sina föräldrar.

 

Känn er fria att kommentera våra inlägg.

Att få en familj att fungera med vardag såsom skola, jobb, läxläsning, aktiviteter för både barn och föräldrar kan vara trixigt för alla familjer. Det är svårt att få tiden att räcka till allt man måste och vill göra. Vi ser många fördelar med att leva tre föräldrar. Vi har mycket lättare att lösa alla dessa bitar. Om en förälder jobbar är det fortfarande full bemanning hemma. Om två jobbar finns fortfarande en förälder kvar. När vi jobbar alla tre samtidigt är det på veckodagar då barnen ändå är i skola och någon av oss slutar alltid i tid för att hämta på fritids och dagis.

Två av oss jobbar heltid och en jobbar deltid. Det är nog det bäst fungerande för oss. Vi drar in två och en halv månadslön varje månad och det är fortfarande en som är hemma mycket och hinner med de vardagliga sysslorna som måste göras medan de andra jobbar och barnen är på skola. Vilket gör att på kvällstid och helger när vi alla är lediga finns det tid till att hitta på bättre saker än att tvätta och städa. Vi kan investera tiden i att hitta på saker hela familjen eller dra igång större projekt som altanbygge, lägga golv, renovera badrum m.m. Eller åka bort direkt efter jobbet på en fredag och vara borta hela helgen utan att det behöver se ut som ett bombnedslag när vi kommer hem.

Vardagkvällar fungerar så att middagen i regel är klar när de två som jobbat kommer hem. Efter middagen brukar det vara läxläsning och aktiviteter som gymnastik och ridning. Då är det bara att vi delar upp oss. En åker på ridning med döttrarna, en hjälper till med läxläsning och det finns fortfarande en kvar till att styra upp disk m.m. Det är heller inte hela världen om någon måste jobba kväll.

I en "vanlig" familj med två föräldrar är det betydligt mer märkbart om den ena föräldern måste jobba kväll och den andra åka iväg på någon aktivitet. Då finns det ingen kvar i hemmet, vilket inte fungerar om man har flera barn.

 

Våra barn som har tre föräldrar att vända sej till har det bra. Vi som föräldrar är tre olika personligheter med olika kunskap i olika områden. Barnen har möjlighet att vända sej till den som bäst kan svara på det dom behöver hjälp med. T.ex. om dom undrar om nån kan hjälpa till att fläta håret vänder dom sej till Mamman, vill dom ha hjälp att bygga en ramp för att hoppa med cyklarna vänder dom sej till Pappa1 och ska dom baka en kladdkaka kommer dom till Pappa2 för att få hjälp.

 

Naturligtvis går det att driva en stor familj med många barn på två föräldrar... men det är betydligt enklare och roligare att driva en familj med fem barn på tre föräldrar! =)

Vi bor inte tillsammans av praktiska skäl, utan för att vi älskar varandra... men de praktiska fördelarna är väldigt positiva.

Nu håller vi på packa in det sista i bilen och husvagnen för att åka till Norge över helgen. Pappa2´s familj har en tradition att åka till Norge för att fiska hela kristi himmelfärdshelgen varje år. Tidigare år har Pappa2 och hans dotter åkt med.. i år blir det lite annorlunda då Pappa2 kommer dragande med ytterligare sex personer, sin nya familj. =) Nu kommer Pappa2's familj sättas på verkligt prov om de har accepterat oss och vår livsstil. Hittills verkar det som om de har accepterat oss.. men riktigt säker kan man ju tydligen aldrig vara med tanke på hur det gått med Mammans mamma och Pappa1's familj. Vi hoppas för allt i världen att det går bra och inte kommer nåt stort bakslag.

 

När man är åtta personer i en familj gäller det att vara organiserad och packa smart och sparsamt. Vi måste packa så lite som möjligt, men så mycket som behövs. Vi har lagat mat och fryst in som ska med så slipper vi stöka med det i husvagnen. Vi har lagt ut kläderna på golvet i åldersorning från vänster till höger för att se om alla har allt som behövs, handlat in utrustning som fattas och sedan burit ut det till bilen och husvagnen. Nu väntar vi på att barnen ska sluta skolan för dagen så vi kan åka. Vi sökte ledigt sista timmen på skolan för samtliga barn för att komma iväg lite tidigare och slippa stressa. Alla blev beviljade den ledigheten utom ett av barnen. Hans fröken tyckte att hans sista mattelektion för dagen var mycket viktigare än en tur till Norge. Jävla surkärring! Men men, det är bara att gilla läget och stå beredd vid skolan när han slutar. Så vi siktar på att komma iväg kl 14.00. Vi har då fem timmars körning framför oss och gör ett middagsstopp cirka kl 16.00. Anländer till campingen runt 20.00. Då är det skönt att ha husvagnen. Den är bara att parkera så är det klart. Färdigbäddat i sängarna, maten på plats i kyl, frys och skafferi.

Det är lite spännande inför den här långhelgen. Det är första gången vi ska åka på fisketur tillsammans. Det kommer bli intressant att se hur det går med Pappa2's familj.. och vi hoppas på god fiskelycka!

Igår kväll hade vi besök av två vänner som kom för att dricka kaffe och prata skit en stund. Samtidigt stökade vi på med att baka bröd och ungarna härjade på. En helt vanlig vardag kväll.

Mitt i allt detta stök knackade det på dörren och in kliver Mammans mamma. Det kom lite oväntat då ingen av oss trodde att hon skulle komma hit för att prata med oss.

Våra vänner smet ut och åkte hem.. de vet mycket väl hur läget är mellan oss och hennes mamma.

Hon satte sej vid bordet för att prata om saker och ting och förhoppningsvis reda ut vad som är fel och att hon måste acceptera läget.

Hon pratade en först en stund med Mamman och Pappa1 eftersom Pappa2 åkte en snabb sväng till affären för att handla lite saker till bakningen. När Pappa2 kom hem igen var diskissionen i full gång. Pappa2 flikade in i diskussionen direkt.

Kärnfrågan i detta är hurvida Mammans mamma accepterar vårt sätt att leva eller inte. Vi vill gärna att det ska fungera i relationerna till varandra, mellan oss och våra nära och kära.

Diskussionerna pågick cirka en och en halv timme. Hon drog upp det som varit förut, hur synd det är om henne, hur hon mår, varför vi inte kunde låta våra familjer vara som de var förut, att hon inte fått nån CD-skiva som hon skulle ha, att vi sålt ett sängbord som kom från henne, om varför de inte ville fira julafton hos dem förra julen, varför inte Mamman hängt upp nån tavla som kom från hennes mormor... och en massa annat onödigt.

Hon pratade bara runt kärnfrågan, undvek att svara när vi frågade henne rakt ut, pratade om annat. Gång på gång frågade vi henne hur hon vill ha det framöver. Vi står med öppna armar och tar emot alla som accepterar oss och kan bete sej. Även henne, trots hennes tidigare beteende.

Hur vi än vänder och vrider det hela så accepterar hon inte det här. Allt är så hemskt.. Man kan inte leva som vi gör.

 

Så efter en och en halv timme avslutades det hela med att vi skickade ut henne med hennes mors tavla i handen..

 

Det är jättetråkigt att det ska behöva sluta så mellan Mamman och hennes mamma... och oss andra i familjen. Jag tror inte hon förstår att på det här sättet förlorar hon både sin dotter och sina barnbarn. Och barnbarnen förlorar sin mormor.

Hon har inget att förlora på att acceptera oss.. utan allt att vinna.

Nu hör inte vi av oss något mer till henne.. hon har liksom gjort sitt och tillför inget för oss..

Nu har vi bott tillsammans drygt fyra månader i denna polyfamilj. Under dessa månader har det hänt väldigt mycket, både roliga och jobbiga saker.

Vi trivs tillsammans och förhållandet växer sej starkare för varje dag. Vi blir säkrare och säkrare på att det är detta vi vill. Att vi gjort rätt val.

Vi älskar varandra och har väldigt roligt tillsammans.

Dessa fyra månader har bestått av jobb, kämpa för umgänge med yngsta dottern, berätta om förhållandet för nära och kära, komma in i en fungerande vardag och skoteråkning under lediga helger. Vi planerar för framtiden. Vad vi ska göra på helger, semester och högtider.

Det är ett mindre företag att driva ett hushåll bestående av åtta personer.. men det är ett kärt besvär som vi gärna gör.

Att vi trivs med livet och lever ut våra drömmar betyder tyvärr inte att alla runt om en har samma uppfattning som oss.

 

 

Läget kring våra nära och kära är att:

 

Arbetskamraterna har accepterat oss helt och hållet. Några av dem har t.o.m. blivit mer öppna och börjat umgås mer med oss privat.

 

Pappa1's familj accepterade hur vi har det efter att de pratat via telefon. Vi åkte till dem en helg för att hälsa på och reda ut allt som varit. Det gick bra och vi kände oss nöjda med besöket när vi åkte hem efter den helgen.

Sedan kom det oväntade.. När vi kommit hem gick det ett par veckor.. vi hörde inte ett ljud från hans föräldrar.. Pappa1 ringde upp sin mamma för att höra hur det var och varför de inte hört av sej. Då fick han höra att de helt plötsligt tyckte att det är sjukt det vi håller på med. Att vi är äckliga. Att dom har sin tro och sina åsikter och att det står dom för. Efter det samtalet har Pappa2 försökt kontakta Pappa1's föräldrar för att förklara att de måste acceptera läget om de vill ha fortsatt kontakt med sin son och sina barnbarn. Det såg de som ett hot och tyckte att om det kommer fler meddelanden från Pappa1 så måste de byta nummer.

Vi är nu i ett ganska låst läge med Pappa1's föräldrar och vet inte riktigt vad som kommer hända..

 

Pappa2's familj har accepterat läget som det är. De säger att vi måste få leva som vi vill och att de inte kan göra något åt det. Bara vi är lyckliga och att barnen mår bra så ska det inte vara några problem. Att det är ovant för dem och att de har lite svårt att fatta grejen på riktigt är väl inte så konstigt.. Nu ska de sättas på verkligt prov. På onsdag ska vi åka till Norge på fisketur, Pappa1's föräldrar, syskon, syskonbarn och hela polyfamiljen. Vi blir borta till på söndag, så vi har flera dagar på oss att lära känna varandra allihopa och de kommer få se att förhållandet är på riktigt. Lite nervöst inför resan då vi är rädda att det ska komma något bakslag.. att de helt plötsligt ändrar sej och inte tycker att det är okej längre.. Men vi håller tummarna för att allt ska gå bra och att kontakten mellan alla blir bättre då vi lär känna varandra.

 

Mammas familj som består av hennes mamma och sambo är en komplicerad historia. Det är dom som vetat längst om vårt förhållande. Redan första veckan berättade Mamman för dem. Från början accepterade de inte vårt förhållande.. Men de pratade inte om det. Vi umgicks lite med dem och man märkte att de inte kunde bete sej i vår närhet. Efter en tid tog vi tag i att prata med dem allihopa. Satt ner och förklarade hur vi lever och varför. Att barnen mår bra, vi älskar varandra och tänker leva såhär oavsett vad folk säger. Då lät det som om de accepterade oss. Att vi lever som vi gör är upp till oss. De fattade att alla är med på samma villkor.

När Mammans mamma fyllde år blev vi bjudna, hela polyfamiljen. Allt var på en hyffsad nivå.

Sedan kom bakslaget då hon ringde Pappa2 och bad honom komma hem till henne.. för att skälla ut honom och förklara att allt var åt helvete.. att hon skäms, att folk pratar, att Pappa2 har förstört allt!

Mamman skrev till sin mor och förklarade att hennes beteende inte är acceptabelt. Efter det meddelande hörde vi inget mer. Hon hörde inte av sej.. ville inte lösa nåt.

De närmsta veckorna försökte Pappa2 höra av sej till mammans mamma för att få henne att föstå att hon måste ändra uppfattning om hon vill ha något med sin dotter och sina barnbarn att göra. Skickade ett par meddelanden och ringde en gång.. Då hon faktiskt svarade. Förklarade för henne att det vore bra om hon och hennes sambo kom till oss så vi fick prata igenom det här ett varv till. Ingen mår bra av att situationen ska vara såhär. De kom inte..

Det gick tre veckor innan det kom ett livstecken från mammans mamma. Då skickade hon ett meddelande till mamman där det stod att hon ville prata med henne ensam och att hon hade tid för ett möte nu.

Mamman har inte hört av sej något till sin mamma efter det för hon vet inte vad hon vill.. hur mycket ska man behöva krusa sina föräldrar? Det är inte bara en person inblandad i det här utan tre.. och ska vi prata med folk så gör vi det tillsammans..

 

Så att leva som en polyfamilj är inte en dans på rosor varje dag.. Men tillsammans är vi starka. Vi älskar varandra och visar det öppet. Pratar och berättar gärna för folk som undrar.

Vi har inget att skämmas över. Det vore kul om acceptansnivån var lite högre i våra respektive familjer och i samhället.

Men huvudsaken är att vi vet vad vi vill.. att vi älskar varandra och att vi lever vår dröm! =)