Polyfamiljen

Eftersom förra inlägget fick fart på kommenterandet så är det bäst vi skriver ett till.

Vi skrev om att vi var besvikna över att inte det löst sej med förhållandena till alla våra nära och kära.. Att fortfarande efter 11 månader verkar inte detta ha lagt sej och sjunkit in hos alla så att vi kan umgås.

 

Detta retade uppenbarligen många. Vi nämde inte på några speciella personer, men vissa verkar ha tagit åt sej ganska mycket. Vi har hittills fått 12 kommentarer, varav alla var negativa och förklarade att vi gör fel. Att allt beror på vårt beteende.

 

Vi kan inte hålla med om detta och vill förklara varför. Nu är det våran tur att vräka ur oss vad vi tycker.

 

 

Ett grundläggande krav för att man ska kunna umgås är att man respekterar varandra. Man behöver inte älska allt andra gör gör, det gör inte vi heller. Hur andra lever och har det angår oss inte och är inget vi behöver lägga oss i. Vi kan ha åsikter om mycket, men hålla det för oss själva. Vem är vi att döma hur andra ska leva?

Konstigt nog verkar alla andra ha rätt att döma oss, förklara för oss hur vi borde göra och inte göra.

 

T.ex. har vi fått höra att vid en släktmiddag bör vi sära på oss och sitta på olika håll för att folk ska tordas prata med oss. Och då undrar vi om något par med man och kvinna fått höra det nån gång? Om de sitter bredvid eller mittemot varandra vid en middag.. Ses det då som ett hot? Att de bara är upptagna av varandra och inte släpper in någon annan? Knappast.. Men det är tydligen så andra ser på oss.

 

Det är väldigt tråkigt att allt vi gör ska analyseras och granskas i minsta detalj. Det är inte många par som har samma granskande ögon på sej hela tiden. Men detta är väl bara för att vi lever tre personer i ett förhållande.

 

Det är svårt att göra rätt när dessa granskande ögon har lite olika åsikter. En släkting tyckte att vi visade för lite känslor och tvivlade på att vi verkligen var kära och älskade varandra.. Å sen när vi visar känslor öppet får vi skit för det... För då är vi bara ute efter att visa upp oss och är bara upptagna av varandra..

 

En sak vi fått höra många gånger är att vi inte tagit oss tid att fira släktingar och prioriterat bort dom. Så det känns som det är på sin plats att vi förklarar igen varför vi inte kunnat delta.

När min bror och svägerska fyllde år hörde vi ingenting om något firande.. vilket jag fått höra varje år. Så vi visste inte vilken dag de var tänkt att fira. Vi verkade helt enkelt inte vara bjudna. På midsommarafton var vi bjudna på firande men kunde tyvärr inte delta på grund av att två av oss jobbade. När min mor skulle fira sin 50 årsdag var vi bortresta. Hade hon firat helgen innan hade vi kunnat vara med. Vi visste inte vilken helg hon planerade att ha fest förrän det var för sent. Förklaringen till valet av helg var att min bror kunde den helgen.

När min far fyllde år var vi på semester. När syrran fyllde år var vi inte så sugna på att åka dit eftersom vi var osams. Likaså när min systerson fyllde år.

Det är synd att vi inte kunnat delta vid dessa tillfällen, men det beror inte på aktiva val, utan omständigheterna runt ikring.

 

Vi har även fått kommentarer om att vi sätter regler för hur andra ska bete sej. Men vi sätter inga annorlunda regler än vad andra personer gör. De enda regler vi har är att vi vill bli behandlade med respekt. Inte ta vilken skit som helst och sedan inte få någon förklaring till det. Vi är helt vanliga människor som har känslor, precis som alla andra. Vi känner snarare att andra vill sätta regler för hur vi ska bete oss. En säger visa känslor medan någon annan säger att vi inte ska göra det öppet. Någon tycker vi borde sära på oss, medan någon annan tycker vi borde göra saker tillsammans... En säger att vi ska komma på alla släktingars födelsedagar, medan någon annan inte bjuder oss. Väldigt svårt att följa alla regler.. å ärligt talat så skiter vi i de reglerna.. Precis som alla andra inte vill leva efter konstiga regler satta av folk runt ikring.

 

Någon tycker vi ska ta oss i kragen och sluta fred med världen.. men jaha.. jo, vi har inte provat bli osams med någon.. men får vi gång på gång höra en massa skit så blir man förbannad och har ingen lust att prova lösa saker och ting.

Ingen behöver komma på kvartsamtal hos oss för att förklara sej.. men någon slags förklaring vore kanske på sin plats om man tycker något är helt åt helvete..?

 

Å så är det synd att behöva ta diskussionen via blogen istället för att folk tar den direkt med oss... det är det bara ett par som gjort.. och det är mammans mamma och hennes sambo.

 

En positiv sak som föll ut av förra inlägget var att mammans mamma och hennes sambo kom hem till oss och pratade om saken. De sa att de hade överreagerat i början och bad om ursäkt för det. De verkar nu ha kommit så långt att de kan se oss för de personer vi är och inte lägga någon större vikt i vilket förhållande vi lever. Vi ser nu fram emot att kunna umgås med dem igen.