Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för människan!
Idag är vi fulltalig polyfamilj mer än några timmar.
Har haft ett allvarligt snack med mamman till min dotter och hon har nu insett det faktum att jag lever som jag gör och kommer inte ändra på det. Dottern behöver sin pappa lika mycket som sin mamma. Å jag tvekar inte en sekund på att skicka in stämningsansökan om det krävs.
Vi är nu överens om att växelvis boende varannan vecka är målet för dottern. Vi ska bara hitta en lösning för att komma dit så snabbt som möjligt utan att dottern ska känna sej pressad. En mjuk övergång, vilket jag inte tror blir några problem.
Idag har dottern varit här hela dagen och ligger nu i sin säng.. Alltså första övernattningen! Första gången på tre månader jag fått borsta tänderna på henne och pussat henne god natt. Livet känns genast mycket lättare. :)
Jag älskar mitt liv. Lever min dröm. Att som bisexuell få ha både en man och en fru! Inte vilken man och fru som helst, utan två underbara människor jag älskar av hela mitt hjärta och min själ!
Till detta fem underbara barn! Ett fint hem, jobb och en stöttande familj.
Som sagt.. Idag känns livet mycket ljusare än det gjort under de senaste tre månaderna! Hoppas det håller i sej!
Att visa våra känslor för varandra inför andra har inte varit så lätt och är väl kanske egentligen inte nu heller alla gånger då man är osäker och funderar på vad andra ska tycka tänka och tro.
För visst är det lite speciellt att se 3 stycken som tex håller i handen, pussas eller kramas, något fint men samtidigt något som många har åsikter om och som bryter mot normen.
Samtidigt så tänker vi olika mycket på vad andra tycker, jag personligen känner att jag egentligen inte bryr mig alls, har dom åsikter om att vi visar vår kärlek till varandra "offentligt" är det deras problem, inte vårt. Medan andra av oss inte kommit riktigt så långt ännu, jag är dock säker på att det kommer växa fram med tiden och att det snart ska kännas lika naturligt för oss att visa det öppet så som det gör för par på två.
Ett stort steg i detta är iaf att bi bestämt oss för att förlova oss, alla 3 med varandra. Ett sätt att visa för varandra och andra att vi älskar varandra och vill dela våra liv tillsammans, nu och föralltid.
I dag kom ringarna vi beställt, enkla släta lite tjockare silverringar, stilrena och vackra. Våra namn och datum är ingraverade och datumet är inte alls långt borta, längtar som bara den, har gått och lyft på locken till askarna där dom ligger flera gånger bara sedan jag kom hem från jobbet i dag:)
3 ringar, ett tecken på kärlek❤❤❤
Klockan är 00.48. Det är natten mot onsdag. Jag sitter vid datorn och filar på en stämningsansökan. Det gäller vårdnad och umgänge till min dotter. Mamman till mitt barn vägrar släppa dottern ifrån sig. Vi har gemensam vårdnad idag och jag fattar inte att hon kan göra så här? Jag har provat med alla medel att komma överens med henne.. diskuterat, varit på samarbetssamtal, blivit arg, ledsen och förtvivlad. Jag har skrivit brev till henne. Förklarat hur jag vill ha det och att hon inte har rätten på sin sida. Men hon står fast vid sin åsikt. Jag bor inte i ett acceptabelt boende. Jag lever i en onormal relation!
Hon ser inte att dottern behöver sin pappa… och att jag vill ha min dotter precis lika mycket som hon vill.
Jag pratade med henne tidigare ikväll om hur vi ska kunna gå vidare.. men hon vill inte att vi ska gå vidare med någonting.. hon strävar bakåt… suck å FY FAAAN!!, säger jag! Att det ska behöva gå så här långt… för något som är så självklart enligt mej. Halva tiden var!
Aldrig hade jag trott att jag skulle behöva stämma mamman till min dotter.. Jag trodde jag kände henne så väl att hon också såg det som självklart att båda föräldrarna är lika mycket värda för ett barn.. oavsett i vilken familjekonstellation de lever. Så länge ingen är våldsbenägen, knarkare, alkoholist, sexualbrottsling eller liknande.. vad finns det då för argument att ett barn skulle fara illa bara för att man är tre vuxna som älskar varandra??
Jag tror barn blir mer förstående, öppna och kärleksfulla om de får se livet ur andra synvinklar än bara ett kärlekslöst heterosexuellt parförhållande.. eller?
Jag sa till mamman åt min dotter att hon har till imorgon kväll på sej att tänka och komma med någon lösning.. om hon inte gör det skickar jag in stämningsansökan direkt. Jag har pratat med några jurister om det här och de tycker alla samma sak. Stå på dig! Du har lagen på din sida. Hon har inte rätt att göra så här. Låt det inte gå för lång tid! Ta tag i det på en gång!
Å det har jag gjort nu..
Sitter därför sömnlös och funderar på vad som händer imorgon..
Tar hon sitt förnuft till fånga? Eller måste vi dra det vidare i en rättslig process.. som blir både dyr och långdragen.. psykiskt påfrestande med dottern i kläm..
Håll tummarna för mig nu!
Vi har väl egentligen fattat att det pratas en hel del om oss på den ort vi bor.. Varför skulle det inte göras det liksom?
Men idag fick en av oss ett meddelande på Facebook av en arbetskamrat från ett gammalt jobb..
Hon skrev: "Vad säger man...? Strongt gjort iaf! <3"
Vi svarade: "Tack.. Ja, vad säger man..? Beror väl på vad du hört? :)"
Hon svarade: "Detsamma som alla andra på byn hört... Tre i samma koffert. :)"
Nu blev det genast lite mer konkret för oss.. Att alla verkligen pratar om oss och hur vi lever.. Känner oss lite som kändisar när vi visar oss ute.. Vi lägger märke till att folk tittar och pratar.. Lite ovant.. Men det är skönt att vi är öppna med det här och inte behöver dölja våra känslor för omvärlden. :)
Hon skrev vidare att "Vi lever på 2013, så vad är ovanligt? Skönt att känna sej nöjd med livet! Men starkt gjort ändå! Man lever bara ett liv! Ni visar vägen för de som inte riktigt vågar."
Skönt med en sån reaktion från folk! :) Det gör att vi känner oss starkare, gladare och öppnare. Vi vill visa vägen för andra och leva på det här sättet utan att bry oss om att behöva dölja det på något sätt. Önskar att fler också vågar! :)
Alla som får reda på hur vi lever har i regel ungefär samma frågor. Så det är lika bra vi redogör för några av dem på en gång.
Den första och största frågan för alla är: Hur tar barnen detta?
Svaret på den frågan är: deras reaktion är.. ingen..
Vi pratade med barnen rätt snabbt efter jag flyttat in om hur det ligger till. Att jag ska bo med familjen och vara en del av den. Vi är nu tre föräldrar och de kan prata med mej om saker precis som de pratar med mamma och pappa. Barnen tyckte bara att det var kul att jag ska bo med dem. Barn har inga förutfattade meningar, inga inpräntade normer och är öppna för förändringar. Det har nu gått tre månader och ingen av barnen har sagt något negativt om att vi är tre vuxna istället för två. Vi har pratat flera gånger med dem under tiden som gått, både enskilt och hela familjen tillsammans. Så de har haft alla möjligheter i världen att säga om något känns fel. Men ingen har sagt något negativt. Det är ett mycket större problem för andra vuxna, som har sin världsbild klar för sig. Man lever i ett heterosexuellt förhållande med mamma, pappa och några barn. Deras föreställningar blir rubbade av detta, inte barnens.
Fråga nummer två som brukar komma är:
Hur har ni tänkt detta?
Det svar vi har att ge är att vi lever tillsammans alla tre i ett förhållande där vi står lika inför varandra. Det är inte hon som har två karlar. (som de flesta tror) Vi lever alla under samma tak, sover i samma säng. (vilket också är en stor fråga, som ingen törs ställa) Alla älskar varandra. Precis som ni lever i ett förhållande på två lever vi i ett förhållande på tre.
Fråga nummer tre som kommer är:
Har ni tänkt på att barnen kan bli mobbade på grund av detta?
Och ja, så klart tänker vi på barnen.. och att de kan komma att få höra detta från olika håll. Folk kommer att ha synpunkter och barnen måste försvara sej. Än så länge har det inte hänt, tack och lov. Men vi tror att så länge inte vi visar för dem att det skulle vara något fel med detta och att vi jobbar för att barnen ska bli starka i sej själva så kommer de ha lättare att svara när folk frågar saker.
Vill barn mobba andra barn kommer de hitta anledning att göra det oavsett. Det finns tusen saker att mobba för: Rött hår, tjock, glasögon, skitig, bonde, för lång, för kort, dum, fräknig, ful, fula kläder, stora tänder, fattig, snobbig, fjantig.. osv.
En annan fråga som ställs är: Hur kom ni fram till det här?
Det är inte helt enkelt att svara på… Det var inte en enkel och självklar resa precis. Hur kom ni själva fram till att ni älskar varandra? Svara på den frågan..
Men vi råkar vara tre personer som älskar varandra. En lyckträff? Skrivet i stjärnorna? Ödet var förutbestämt? Vem vet?
Men att ta steget att faktiskt bli tillsammans och flytta ihop var väl stort. Att våga ta upp frågan med varandra. Att tre personer skulle känna samma sak. På något magiskt sätt blev det bara så här.
Fler frågor mottages tacksamt.. vi är öppna med vårt förhållande och förklarar gärna hur vi tänker och känner.
Så nu hade jag alltså flyttat från min fästmö och in hos den andra familjen. Mina älskare och deras barn. Att bo med dem kändes helt rätt. Jag älskade både mannen och kvinnan.. och deras barn som är de mest underbara ungar man kan tänka sig.
Den första tiden efter årsskiftet blev jag rätt inåtvänd. Jag hörde inte av mej till någon. De enda jag träffade och pratade med och var mina arbetskamrater och familjen jag numera bor med. Jag hörde varken av mig till min fästmö som jag flyttat från eller min familj. Jag visste inte vad jag skulle säga till dem. På något sätt skämdes jag över att jag gjort slut med min fästmö och orkade inte ta tag i att prata med någon. Det var inte heller så lätt att berätta vart jag flyttat och varför. Det var helt enkelt för mycket känslor att hantera.
Min mor fick reda på att jag inte längre bodde på min gamla adress genom att hon var dit för att hälsa på mig. Då var endast min före detta sambo hemma och hon berättade för min mamma att jag flyttat från henne. Mamma ringde mej direkt då hon fått reda på hur det låg till. Men jag svarade inte. Hon ringde flera gånger under dagen. Till slut skickade hon ett meddelande och undrade vad det var som hände. Hur jag mår och varför jag inte svarar. Hon var så orolig som en mamma ska vara.
Senare skickade en av mina systrar ett meddelande och undrade samma sak. Hon hade fått höra av mamma. Jag hörde av mig till min syster och ville prata med henne. Det kändes mycket lättare att prata med min syster än min mor. Jag och min syster står varandra väldigt nära och kan prata om allt och hjälper alltid varandra oavsett vad som hänt.
Jag hämtade min syster och vi var ute å åkte bil och pratade. Jag beskrev inte hela sanningen för henne då. Jag kunde helt enkelt inte. Jag vet inte riktigt varför, men det var nog så att jag var rädd för reaktionen om jag sa att jag lämnat min fästmö för två andra.
Dagen efter det pratade jag med min mor. Inte heller till henne kunde jag berätta hela sanningen.
De följande veckorna undvek jag mer eller mindre mina nära och kära. Jag orkade inte ta tag i att berätta för dem. Jag undrade hur de skulle ta det hela. Fast egentligen visste jag att de skulle acceptera det. Min familj är förstående och öppna för annorlunda saker. Jag hade många år tidigare kommit ut som bisexuell och det var ingenting som de gjorde en stor sak av.
Min före detta fästmö och jag pratade några gånger. Hon ville lösa det hela och att jag skulle komma tillbaka, vilket inte var min önskan. Jag var säker på att jag inte ville tillbaka till henne. Hon provade övertala mej på alla sätt och vis. Hon gav mej dåligt samvete för att jag inte kämpat nog för familjen. Hon förstod inte att jag faktiskt har kämpat flera år för att hålla ihop det vi hade. Jag orkade och ville helt enkelt inte längre. Och jag hade inga känslor kvar för henne annat än vänskap. Jag hade nu mycket starka känslor för de två personer jag flyttat in hos. Jag älskar dem och vill aldrig släppa dem.
Jag ville träffa dottern så mycket som möjligt. Helst av allt skulle jag vela haft växelvis boende från första dagen. Men hon vägrade släppa dottern ifrån sig. Hon tycker inte jag bor i ett acceptabelt boende. Efter många diskussioner och tårar så får jag ha min dotter hos mig under vissa dagar. Men enligt mej är det inte upp till henne att bestämma allt. Vi har gemensam vårdnad och måste komma överens om hur vi ska ha det. Tyvärr gjorde vi inte det på egen hand. Vi tog kontakt med sociala för att få hjälp. Vi var på möte med familjerätten.
Vi beskrev vårt ärende ur respektive synvinkel. Sociala dög inte till att hjälpa till med någonting. De säger bara att det är upp till oss att lösa som föräldrar och att de inte kan bestämma åt oss.
Efter första mötet kom vi fram till ett fyra veckors schema där jag skulle få ha min dotter dagtid lördag och söndag varannan vecka samt torsdagar. Inga övernattningar, för det tyckte inte mamman. Jag gick med på den tillfälliga lösningen och såg fram mot nästa möte när vi kunde gå vidare och öka på umgänget.
Fyra veckor gick. Jag trivdes helt underbart med min familj. Älskar mina sambor mer och mer för varje dag.
Andra mötet på sociala blev en stor besvikelse. Jag hade tänkt ut hur vi skulle gå vidare och få till en lösning på det hela. Mamman till dottern hade inte tänkt alls. Hon var fortfarande fast i att hon ville att jag skulle komma tillbaka och att vi skulle ha den perfekta familjen.
Då hon inte gick med på någonting av det jag ville hände ingenting. Efter en timmes möte gick jag därifrån förbannad med gråten i halsen. Så länge inte vi var överens hände ingenting. Enligt sociala skulle jag som far kanske vara tvungen att acceptera ett minskat umgänge till en början. Och visst kunde jag acceptera det så vida vi kunde hitta en mjuk övergång. Men inga förslag jag kom med var bra, varken enligt mamman eller sociala. Vi bokade in ett nytt möte tre veckor senare. Under dessa tre veckor började jag fundera allt mer på hur vi skulle lösa det hela. Jag läste på om hur en vårdnadstvist går till. Vilka rättigheter och skyldigheter vi båda har som föräldrar. Vilka rättigheter dottern har. Jag kontaktade en jurist för att få ett utlåtande.
Jag skrev ett brev till mamman och förklarade vad jag ville och att hon måste skriva under på det, annars måste vi göra en rättslig sak av det hela.
Hon fattade nog inte riktigt allvaret i det hela, för när nästa möte kom så var hon fortfarande oförberedd. Hon såg inte framåt, utan bakåt. Hon jobbade inte alls för någon lösning utan bara på att förhala det hela och att jag en dag skulle komma tillbaka.
Jag förklarade för henne att jag måste skicka in en stämningsansökan om vi inte kommer överens och att det då kommer börja kosta pengar. Pengar som vi båda kan göra mycket bättre saker för än att bråka om vår dotter.
Hon kontaktade en advokat och bokade ett möte. För att hon vill ventilera och diskutera med någon som vet. Det mötet är nu i veckan och jag väntar på att hon ska avklara det och höra vad hon har att säga. Kommer hon fortfarande inte att ge med sig tvekar jag inte en sekund på att skicka in stämningsansökan. Kosta vad det kosta vill. Jag kan ta den ekonomiska smällen för min och min dotters rätt till ett normalt umgänge. Mina sambor stöttar mej också i det. De tycker samma sak som jag. Pengar är inte allt. Barnen är allt!
De senaste veckorna har i övrigt varit mycket bra. Vi tre i detta förhållande har alla tagit tag i att prata ut med våra närmsta. För att förklara hur det ligger till med vårt förhållande. Att vi alla tre lever tillsammans under samma tak och samma förutsättningar. Det är inte hon som skaffat två karlar. Vi älskar varandra alla tre och delar allt.
Det var en lättnad både för oss de andra att få prata ut. De frågor de hade fick de svar på och framöver kan vi bygga bättre relationer till våra föräldrar, syskon, arbetskamrater m.fl.
Det känns så skönt att slippa tassa på tå och vara rädd att de ska nämna något, fråga något, tycka något. Nu vet alla hur det ligger till och vi vet att de vet.
De tre senaste månaderna har varit omtumlande för oss alla i detta förhållande. Att bilda en polyfamilj är inte helt självklart och enkelt. Det finns inga regler att följa, inga andra att fråga och man möts av en del motstånd både från samhället och närstående. Men vi älskar varandra alla tre och tillsammans är vi starka och oslagbara!
My family is not perfect… it’s fucking amazing!! =)
Mitt första inlägg.
