Polyfamiljen

Ja så var det redan onsdag, vi är tillbaka i vardagen med allt vad det innebär.

Började i måndags med att jag fick hämta hem 2 febrig killar på skolan, kan det börja bättre? Självklart måste dom få vara hemma när dom är sjuka, inget snack, men det ställer helt klart till det lite, även fast vi är tre som kan hjälpas åt. Nu löstes både måndag och tisdag bra och i dag är dom tillbaka på skolan igen.

 

Trots att vi varit borta några dagar och haft en underbar vistelse i Göteborg står ju inte livet hemma still, det pratas fortfarande, min mamma har inte tagit sitt förnuft till fånga och vela prata med oss något mer och ungänget med pappa2:s dotter ska diskuteras.

 

Att min mamma inte kan ta till sig att vi lever som vi gör vet jag egentligen inte vad jag ska tycka om, det normala är ju att man vill lösa konflikten till varje pris, ingen vill ju vara osams, speciellt inte med sin mamma.

Men i samma stund känner jag bara att nä, ska hon hålla på såhär får det vara, jag orkar inte krusa någon, vem det än må gälla, livet är bara ens eget, ingen annans och man måste själv få bestämma hur man vill leva för att må bra. Mamma är alltid mamma men till vilket pris?

 

Jag må låta hård men känner man inte henne förstår man inte heller hur hon är, tyävrr bekräftar bara fler och fler samma känsla som jag känner, man kan inte ändra på henne, så är det bara!

 

Vi ger henne tid helt enklet, kanske kommer hon krypande någon dag och inser att hon gjor fel, inte fel som i att hon får tycka som hon vill, det får man, men fel som i att hon tycker vi ska leva efter vad hon tycker.

Det som gör mest ont är att barnen inte träffar sin mormor, det är det som jag tänker på mest..

 

Det är tur vi har fina och stöttande vänner runt oss, vänner som respekterar vårt val, som förstår att vi är samma människor som innan och som vill umgås med oss, i kväll ska vi ha 3 fina vänner över på fika, 2 som vi känner genom jobbet allihopa och en som är pappa2:s vän sedan tidigare, ska bli mysigt att bara sitta ner och prata lite.