Polyfamiljen

Som vi skrivit innan kommer frågan om barnen upp i princip varje gång vi berättar om hur vi lever, och det är väl inte så konstigt egentligen, alla vill ju att barnen ska ha det bra, så även vi.

Vi skulle aldrig sätta barnen åt sidan till förmåna för oss själva, barnen först! alltid!

 

Att vara 3 vuxna gör att dom har fler runt omkring sig som älskar dem och kan vara en god förebild för dem. Dom vet mycket väl alla 5 barnen hur läget är, dom vet var vi sover, att vi pussas alla tre och att vi gör det för att vi älskar varandra, precis som i vilken familj som helst, dom vet varken mer eller mindre än vad grannens eller klasskompisens barn vet om deras föräldrars förhållande.

 

Vi har en vardag precis som alla andra, barnen är i skolan, vi vuxna arbetar, vi kommer hem, äter middag, barnen har aktiviteter eller leker med någon kompis och sedan är det läggningsrutin med tandborstning och allt sånt, precis som hos de flesta andra familjer en dag mitt i veckan.

 

Helgerna vi är lediga och ingen av oss jobbar försöker vi hitta på så mycket som möjligt, vi har på vintern vår husvagn uppställd vid en slalombacke dit vi åker all ledig tid för att kunna få åka slalom, skoter och umgås. Nu på våren har vi somsagt varit iväg till Norge för att fiska, varit en långhelg i Göteborg och inte långt borta ligger heller semestern, då är det dags för husvagnen att få visa vad den tål igen.

 

Vi gör alltså saker precis som alla andra, både till vardags och då vi är lediga, vi är precis som alla andra bara att vi är fler, både vuxna och barn.

 

Vi ser inte att våra barns uppväxt skulle skilja sig från något annat barns bara för att vi är fler vuxna, snarare kan vi nog tycka tvärt om, vi kan ge dem det där lilla extra, både vad gäller närhet, mer tid, ekonomiskt och framför allt tryggheten med att det alltid finns en vuxen där för dem.

 

 

 

 

Frågan om barnen kommer upp nästan varje gång vi pratar med någon om vårt förhållande.

 

Som det ser ut nu har vi alltså sammanlagt 5 barn, det är egentligen om man ser det krasst, "dina" och "mina", vi vill dock inte se det så utan alla barn är våra och vi tar ett gemensamt ansvar för dom alla. Att leva tillsamman men ändå göra skillnad på något så viktigt som barnen ser vi inte som ett alternativ, alla ska kunna känna sig lika mycket älskad av oss vuxna även om den inte är dess biologiske förälder.

 

Vi lägger inga värderingar hos barnen, vi står alla lika inför föräldraskapet och inget av barnen ser det som något konstigt, dom väljer att prata med den vuxne som står närmst eller så letar dom upp den dom känner kan svar på just dess specifika fråga eller fundering. Ingen kan allt men med 3 vuxna finns det allt som oftast någon som har svar på barnens ibland lite kluriga frågor.

 

Som det är nu så är det väldigt få som lever i en "kärnfamilj" med mamma, pappa och deras gemensamma 2,4 barn, många skiljer sig hittar nya, får fler barn och nya familjekonstelationer bildas.

Precis om i vår familj, vi ser inga problem med att barn får halvsyskon, det är så det är, att hålla samman en familj bara på grund av barnen när kärleken inte längre finns mellan de vuxna ser jag inte som schysst mot barnen, barnen behöver en trygg uppväxt där man kan visa varandra kärlek, oavsett om de tär med den biologiska mamman och pappan eller om det är med halvsyskon och pappas eller mammas nya.

 

Vi har ju tagit steget lite längre än att bara byta partner då vi är tre vuxna, det är klart det ses som annorlunda och vissa kankse till och med ser det som skadligt för barnen och något som kommer försöra deras uppväxt.

Studier visar dock tvärt om att barn som växer upp med fler starka och trygga vuxna runt omkring sig som visar vägen och ger dem ovillkorlig kärlek växer upp till starka individer med större förståelse för andra.

 

Så länge vi är trygga i vårt beslut, visar varandra kärlek och respekt och låter barnen ställa frågor, vara en del av det som sker och är medvetna om att vi lever som vi lever med en grund av kärlek tror vi att barnen kommer lära sig att visa respekt för andra, vara starka i sig själva och växa upp till starka individer med ett fritt sinne.

 

//Mamman

I skolans värld tycks allt handla om att vara den biologiska föräldern, vårdnadshavare..

 

I vår familj är vi 2 vårdnadshavare på papper men ser oss alla 3 som föräldrar, vilket gör att vi inte ser något konstigt med att den som inte är vårdnadshavare på papper även den kan och ska få kunna gå på utvecklingssamtal, få information från lärare och liknande. Detta är alltså något vi i vår familj ser som en självklarhet då vi somsagt är en familj och vill kunna delta på samma vilkor vad det än handlar om.

 

Detta sätter dock samhället och dess lagar stopp för, eftersom ett barn inte kan ha fler än 2 vårdnadshavare står alltså en av oss utanför när det gäller något barn vi inte är vårdnadhavare till.

 

Vi som vårdnadshavare borde i denna frågan ha en stor del att säga till om anser jag, om båda två är överens om att den 3:e ska få delges samma information som oss borde det då inte vara upp till oss föräldrar att bestämma det?