Sist jag skrev skrev jag om allt vi "vunnit" på att vara ärlig om hur vi lever, vilka vi älskar och hur vi vill att vårt liv ska se ut.
Men skrev även om att vissa inte vill acceptera och förstå.
En av dem som inte vill ta till sig hur jag valt att leva mitt liv är min mamma, hon fick veta ganska tidigt att pappa2 flyttat in, redan efter 1-2 veckor om jag inte minns helt fel. Hon har sedan dess betett sig ganska bra, man har sett att hon haft åskiter men hon har valt att svälja dem och inte visa det så mycket för oss.
Vi hade ett långt samtal med henne och hennes sambo i mars och trodde efter det att det var lugnt, vi hade rett ut allt och vi visste var vi stod.
Som pappa2 skrivit om tidigare var det tyvärr inte så, bakslaget kom som ett brev på posten för snart 3 veckor sedan, när pappa2 fick en utskällning som hette duga, jag blev galen och skickade ett sms till min mamma och sa rakt ut vad jag tyckte, att hennes beteende inte var okej, hon har ingen rättighet att skälla ut honom, han har inte gjort några fel gentemot henne, mer än att han älskar hennes dotter. Vilket hon tyvärr inte ser som något positivt.
Efter ett antal sms till henne, både från mig, pappa2 och ett samtal från pappa1 har vi ändå inte hört något från henne, hon har valt att som flera gånger förr prata med andra istället för den det gäller, i detta fallet sin dotter och hennes sambos.
Vi har förklarat och försökt få henne att acceptera men nej ingen respons, inte förrän i går, då fick jag ett sms att då hade hon tid för ett samtal och ville att jag skulle komma till henne, ensam, mina sambos fick inte följa med.
Efter 3 veckor hade alltså min mamma tid för sin dotter...
Jag förstår att hon har mycket tankar som snurrar, många frågor och det tar tid att ta in men hon har vetat sedan i början av januari som sagt och jag har hört från flera håll att hon sprider rykten och pratar mycket med andra istället för att ställa frågorna hon har direkt till oss, det är klart det blir skitsnack då hon sproder falska rykten på byn.
Jag har inte svarat på det sms hon skickade i går, jag varken hade någon lust eller hade tid i går då jag jobbade och hade flera timmar i bilen framför mig. Efter så lång tid som ändå gått vet jag varken ut eller in, vill jag prata med henne nu när hon äntligen vill prata eller har vi det bättre utan hennes åsikter, tankar och sneda blickar? Och framför allt, vill jag att barnen ska få dra ett stort lass av hennes tankar, tyvärr låter hon dem inte vara utanför utan varje gång dom varit där kommer dom hem med funderingar och åsikter som vi alla hör kommer från henne.
Senast i torsdags sa näst yngsta dottern när jag tog fram ett par tjocksockar till yngsta att, "Dom har momma stickat, hon säger att ** inte får använda dem, dom är bara mina" Varför säger hon så? Varför lägger hon det på barnen?
Det är en svår balansgång när det gäller ens allra närmaste, ens föräldrar och syskon, alla vill ju ha en bra kontakt med dem men till vilket pris?
Vi kommer inte att ge upp vårt liv och våra drömmar för deras skull, men kommer dom någonsin att acceptera?
