Polyfamiljen

Det är Pappa2 som skriver.

Klockan 07.45 i dag ringde en av mina svärmödrar.. Mammans mamma. Jag blev lite förvånad att hon ringde mig, det har hon aldrig gjort förut. Hon frågade om jag hade tid att komma förbi en sväng innan jag åkte till jobbet. Visst kan jag det svarade jag.. Är där om 10 minuter.

På vägen dit funderade jag på vad hon ville egentligen.. Kanske hade hon bakat nåt.. Eller stickat nåt till barnen som jag skulle ta med.. Eller ville hon skicka nåt med mej till hennes sambo som var på jobbet? Hade jag glömt nåt där sist vi var dit? Ville hon prata om hennes dotters födelsedag som kommer snart? Behövde hon skjuts nånstans?
Ja ja.. Det märks väl tänkte jag och var mest glad att hon ringt.. Kändes som ett steg i rätt riktning.

Jag kom fram och klev in. Hennes öppningsfras var inte "Hej, hur är det?" Utan "Jag är besviken och arg på dej!"

Sen malde hon på:

"Jag har sett att du lagt till mina barnbarn som dina barn på Facebook! Det är inte dina barn!"

"Du har förstört deras fina familj!"

"Jag får ta mycket skit på grund av dej!"

"Det är helt sjukt det ni gör!"

"Folk pratar om er!" (No shit!?)

"Du förstör relationen mellan mej, min dotter och mina barnbarn!"

Jag höll mej lugn och försökte förklara för henne att det är upp till mamman och pappan till barnen om de tycker det är okej att jag kallar barnen mina, inte upp till henne. Jag älskar mina partners, hennes dotter och svärson.. Och så länge dom älskar mej tänker jag bo kvar och vara en del i familjen.
Relationen mellan henne och resten av familjen är inte mitt ansvar utan hennes.. Jag vill att vi alla ska ha bra relationer till varandra.. Sen beror det på vad hon vill?
Att folk pratar kommer inte direkt som en chock.. Och om hon hör nåt som e fel kan hon gärna berätta för de som pratar hur sanningen ligger till..
Problemet ligger inte hos oss utan hos henne!

Hon lyssnade inte alls på vad jag sa utan höjde bara rösten och malde vidare..

"Hur tror du jag mår av det här?"

"Varför kunde du inte stanna i den familj du hade?"

"Hur tror du barnen mår?"

"Vad tror du Pappa1s föräldrar tycker?"

"Jag kan inte bo kvar här!"

"Du har förstört allt för både mej och dom'!"

Och så vidare...

Jag svarade att hur hon mår kan inte jag göra nåt åt såvida hon inte kan acceptera läget, att barnen mår bra och att hans föräldrar verkar ta det bra och att vi ska träffa dom till helgen..
Reaktionen på det: "VA? Kommer hans föräldrar hit? Varför får aldrig jag veta nånting??"
Jag sa.. Nej, vi ska åka ner till hans föräldrar imorgon och blir där till på söndag.
"VA??? SKA NI ÅKA BORT??"

Ehm, ja.. Vi är vuxna och gör väl vad vi vill.. Och om ni hälsar på, frågar och bryr er så skulle ni få veta vad vi gör om dagarna och vad vi har för planer..
Det svaret mottogs inte så bra.. Hon blev ännu mer galen..

Det slutade med att jag sa att jag ska prata med mina sambor och att vi kan prata allihopa istället.. Sen gick jag.. Hon fortsatte att gapa ända till jag stäng bildörren.. Först då blev hon tyst å drog igen yttrerdörren med en smäll.. Precis som en 14-årig tjej som bråkat med sin mamma.. Moget? Jag vet inte riktigt jag..


Men jag står fast vid att problemet inte ligger hos oss.. Vi har det hur bra som helst.. Och det du säger om oss säger mer om dej än om oss!