...å där sket det sej med Mammans mamma..
1kommentarer
Igår kväll hade vi besök av två vänner som kom för att dricka kaffe och prata skit en stund. Samtidigt stökade vi på med att baka bröd och ungarna härjade på. En helt vanlig vardag kväll.
Mitt i allt detta stök knackade det på dörren och in kliver Mammans mamma. Det kom lite oväntat då ingen av oss trodde att hon skulle komma hit för att prata med oss.
Våra vänner smet ut och åkte hem.. de vet mycket väl hur läget är mellan oss och hennes mamma.
Hon satte sej vid bordet för att prata om saker och ting och förhoppningsvis reda ut vad som är fel och att hon måste acceptera läget.
Hon pratade en först en stund med Mamman och Pappa1 eftersom Pappa2 åkte en snabb sväng till affären för att handla lite saker till bakningen. När Pappa2 kom hem igen var diskissionen i full gång. Pappa2 flikade in i diskussionen direkt.
Kärnfrågan i detta är hurvida Mammans mamma accepterar vårt sätt att leva eller inte. Vi vill gärna att det ska fungera i relationerna till varandra, mellan oss och våra nära och kära.
Diskussionerna pågick cirka en och en halv timme. Hon drog upp det som varit förut, hur synd det är om henne, hur hon mår, varför vi inte kunde låta våra familjer vara som de var förut, att hon inte fått nån CD-skiva som hon skulle ha, att vi sålt ett sängbord som kom från henne, om varför de inte ville fira julafton hos dem förra julen, varför inte Mamman hängt upp nån tavla som kom från hennes mormor... och en massa annat onödigt.
Hon pratade bara runt kärnfrågan, undvek att svara när vi frågade henne rakt ut, pratade om annat. Gång på gång frågade vi henne hur hon vill ha det framöver. Vi står med öppna armar och tar emot alla som accepterar oss och kan bete sej. Även henne, trots hennes tidigare beteende.
Hur vi än vänder och vrider det hela så accepterar hon inte det här. Allt är så hemskt.. Man kan inte leva som vi gör.
Så efter en och en halv timme avslutades det hela med att vi skickade ut henne med hennes mors tavla i handen..
Det är jättetråkigt att det ska behöva sluta så mellan Mamman och hennes mamma... och oss andra i familjen. Jag tror inte hon förstår att på det här sättet förlorar hon både sin dotter och sina barnbarn. Och barnbarnen förlorar sin mormor.
Hon har inget att förlora på att acceptera oss.. utan allt att vinna.
Nu hör inte vi av oss något mer till henne.. hon har liksom gjort sitt och tillför inget för oss..
1 kommentarer
Eva
13 May 2013 18:30
Så tråkigt att nära och kära inte unnar er att vara lyckliga! Tänk om vi alla bara kunde leva våra egna liv på det sätt vi vill istället för att lägga oss i hur andra lever... Men tyvärr är det fortfarande viktigare att följa normen än att följa sitt hjärta!
Barn kan väl dessutom aldrig få för mycket av kärleksfulla vuxna med sunda värderingar i hemmet? Jag önskar er all lycka och det ska bli spännande att fortsätta följa er blogg, ! :-)
Kommentera